Där satt jag länge på en klippa och njöt av solen och havet och tänkte att det nog var sista dagen som jag var mamma till bara ett barn.
Och så blev det. Imorgon för två år sedan kom yttepyttelille mannen till oss. Vilken lycka!
Och vilken turbulent tid som följde efteråt. Det var ingen som varnade mig tydligt nog för tvåbarnschocken. Framför allt inte för hur länge den varar; hur länge man är trött, grinig, stressad och sönderskavd i öronen. Samtidigt skulle man ju för allt i världen inte vilja ha det ogjort...
I vår känns det i alla fall, äntligen, som om allt har fallit på plats igen. Nu är vi en harmonisk liten enhet och det känns helt fantastiskt!
Så imorgon firar vi minstingen: fortfarande en liten kille, men med stort humör och ännu större humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar